Relationsprofessioner
Lærare, pædagoger, sygeplejersker, sundhedsplejersker, socialrådgivere og mellemledere.
Moos, L. Krejsler, J. & Fibæk Laursen, P. (red), Danmarks Pædagogiske Universitets Forlag. 288 s. kr 275

Bakgrund

I två nya antologier skriver danska forskare om professioner och professionernas kunskapsbildning. De danska forskarnas växande intresse för professionsforskning sammanhänger i hög grad med uppbyggandet av flera Centra för Vidare Uddannelse, vilka byggts upp efter politiska beslut under 1990-talet i stor enighet med de fackliga parterna. CVU är tänkta att bidra till yrkesutveckling och kunskapsuppbyggnad för olika yrkesgrupper. Varje CVU ska dessutom utveckla samarbete med universiteten. Dessa centran berörs i flera artiklar eller så har författarna direkt eller indirekt anknytning dit. Några artiklar skulle kunna beskrivas som uttryck för en pågående professionalisering inifrån yrkeskårerna själva. Andra är skrivna i ett mer kritiskt perspektiv utifrån och med ett intresse för att granska i synnerhet professionaliseringstrycket som yrkesutövare utsätts för ovanifrån, och diskuterar i vilken bemärkelse detta tryck och de diskurser inom vilket trycket verkar egentligen skapar professionella eller om det i olika avseenden kan vara frågan om en deprofessionalisering. Den kontinentala och nordiska professionsforskningen skiljer sig från den anglo-sachiska i det att man oftare studerar de professionellas relation till staten och att man ofta fokuserar professionalisering ”uppifrån”, istället för inifrån yrkeskårerna. Detta sammanhänger givetvis med att många yrken i dessa områden är starkt sammanvävda med välfärdsstatens framväxt. Dessa förhållanden färgar även dessa två antologier.

De två böckernas tillkomst

Hjorts antologi är skriven inom ett forskningsnätverk för professionsforskning, som sedan 2002 organiserar forskare vid DPU, SDU, AU och RUC. Nätverket vill arbeta med frågor som rör transformationsprocesser som moderniseringen för med sig i professionernas vetenskapsbas, i de professionellas utbildning och arbete samt i de professionellas identitet som professionella. Nätverket har under sina två första år arbetet med några teman;.”Definitioner af professioner, Forståelser af modernisering, Professionerne i Vidensamfundet” samt ”Viden om professioner”. Moderniseringsperspektivet innebär här ett fokus på vad samhället och välfärdsstatens förändring betyder för de professionellas arbete samt för vad det betyder för hur de professionella ser på sitt arbete och för hur yrkesidentiteter utvecklas. Man frågar sig vad kraven på att ständigt förhandla om sitt mandat, vad den ökade dynamiken i kunskapsproduktionen samt vad den fortsatta globaliseringen får för konsekvenser etc. Moderniseringsperspektivet ger dock inte teoretisk färg åt samtliga artiklar, men en viktig samtidshistorisk ram.

Moos m.fl. driver forskningsprogrammet Profession, Erhverv og Ledelse vid DPU. Programmet säger sig utgå ifrån en skepsis till såväl de funktionalistiska teorierna om professioner som till de kritiska neowebeberianska teorierna. Även i denna antologi pekar man på de förändrade villkoren för många yrkesutövare och yrkeskårer som moderningseringsprocesserna fört med sig, t.ex. förskjutningar i kompetenskraven och de ökade kraven på att legitimera sitt arbete.

Tre frågor är angelägna att ställa när man läst antologierna.

Vad tillför antologierna professionsteorierna?

Här finns flera bidrag som kan vara början på en utveckling av professionsteorin, men återkommande är begreppshanteringen problematisk. Detta gäller även professionsbegreppet i sig. Ingenjörer betraktas vanligen som en misslyckad profession av professionssociologer (Abbott, Ewetts). Högskoleutbildade ingenjörer verkar i många länder, som i Tyskland och i Sverige inom samma arbetsmarknad som gymnasieutbildade ingenjörer. Självlärda uppfinnare och tekniker kan nå höga positioner utan formell utbildning. Ingenjörsområdet är inte stängt och de högskoleutbildade ingenjörerna har inte jurisdiktion, för att använda Abbotts begrepp. Men här säger Salling Olesen i sin artikel att ingenjören sedan den industriella revolutionen varit en väletablerad profession.

Om något man kallar professioner görs till studieobjekt, måste givetvis detta begrepp definieras. Forskningen ska kommuniceras i vetenskapssamhället och enighet kring vad begreppen skall beteckna är nödvändig. I de fall flera olika definitioner florerar måste man positionera sig, men en del av artiklarna bortser från denna problematik, redogör kanske för olika sätt att se på professioner, men talar sedan inte om hur de själva använder begreppet. 

Ibland lämnas man således som läsare att själv försöka lista ut hur ordet profession används i artiklarna. Ibland tycks profession användas på ett sätt som ger innebörden att det är en yrkeskår som förbinder relativt hög utbildning med relativt eftertraktade positioner (jfr Sarfatti-Larson, 1977). Ibland används det snarast inte som ett begrepp utan som en term i likhet med ”yrke”. Professionell identitet blir på samma sätt snarast en synonym till yrkesidentitet etc.

Det är inte heller givet att artikelförfattarna avser att bidra till professionsteoriernas utveckling, utan man använder existerande professionsteorier för att belysa en specifik dansk yrkeskårs position och utveckling. Här finns också forskare som visserligen studerar professioner/yrkeskårer, men som snarast vill utveckla förståelse för andra fenomen som t.ex. moderniseringen av den offentliga sektorn eller nya former för styrning. Moderniserings- och styrningsperspektivet är givetvis spännande, men behöver kanske inte professionsbegreppet, utan har kanske mer nytta av professionalism som ideologi eller som sammanfattande namn på diskursiva mönster som verkar styrande på olika verksamheter.

I huvudsak illustrerar antologierna några aspekter av det professionsteoretiska fältet och hur teorier där kan användas för att tala om danska yrkeskårer och dess kunskapsutveckling.

Vad tillför antologierna verksamheten vid CVU:erne?

Centra för Vidare Uddannelse spelar en central roll i dessa böcker på olika sätt. Antagligen är antologierna uttryck för nödvändiga självkritiska reflektioner såväl inifrån från direkt inblandade i CVU-verksamheter eller CVU-liknande verksamheter som utifrån universitetsforskarnas mer väletablerade och förgivettagna position på universiteten.

Per Fibaek Laursen bidrar till att stärka legitimiteten i den grundläggande tanken att vissa människor vet mer än andra om specifika ting, något som inte alls självklart accepteras i diskussioner om ansvars- och arbetsfördelning. Han tar expertisskapet som ett särmärke för en profession. Han ser närmare bestämt professioner som ett sätt att organisera expertkunnande i samhället och ställer sig frågan, vad är alternativet? Om samhället vill ha expertis inom olika fält, skulle det då kunna organiseras på andra sätt? Relativt enkelt kan han visa på att det inte finns mycket till alternativ. Frågan skulle kunna ställas (om samhället vill ha expertisskap), hur ska expertisen då kontrolleras? Systemet med yrkeskårer som upprätthåller sin rätt att verka relativt autonomt via olika strategier som ger legitimitet, kan beaktas som ett sätt att kontrollera expertisskapet.

Men den interna kontrollen är inte tillräcklig eller som Hjort skriver i inledningstexten: ”Kan alt, hvad der foregår i et fag, forstås og forklares med – fagets – fornuft?” Givetvis inte, skulle jag vilja svara, men är det inte ett rimligt krav på fackets eget förnuft att det skall kunna förklara det som till vardags utföres i yrkesutövarna av deras arbete?

I Katrin Hjorts artikel ”Viden som vare? –om CVU’erne og kvaliteten i og af de professionelles arbejde”,  analyseras vad pågående forskningsanknytning av yrkesutbildning och yrkesverksamhet kan leda till. Lite tillspetsat kan man säga att ”best case” innebär att nytt vetande och nya former för kvalitetsutveckling kommer till stånd på yrkesfältet och inom forskningen, medan ”worse case” innebär att rådande hierarkier flyttar in i de nya centren, vilket kan få till följd att yrkesutbildningscentren blir pengamaskiner för universitetsforskarna. Hjort pekar alltså på risken att universitetsforskningen roffar åt sig forskningsmedel från dessa centran. Nu tycks det dock inte vara så mycket pengar det handlar om. Statsbidragen är små och CVU är beroende av de danska kommunerna och amterna. Det har givetvis visat sig att kommunerna och amterna har mycket begränsade resurser att köpa forskning och utbildning för.  Men det viktigaste är kanske att när de köper något, så tenderar det ske utifrån mycket bestämda önskemål. ”Worst case” är kanske att kunskap blir en vara på kommun- och amt-marknaden. Det blir då politiska önskemål om hur sanningarna om den offentliga verksamheten och medborgarnas behov ska formuleras som styr forskningen om t.ex. olika gruppers yrkesutövning.

Några artiklar pekar på att idealbilden av den professionelle har fått konkurrens av två andra bilder. Den ene är konsulten, i meningen att de professionella i högre grad måste sälja sin kunskap på en marknad. När friskolor och kommunala skolor säljer sig på en marknad där föräldrar och elever är kunder, blir lärarna snarare servicemedarbetare eller konsulter som erbjuder sina tjänster. Vad som är gångbart blir mer avgörande än vad som är kunskapsmässigt bäst underbyggt. Tendensen till att lärare blir något av en tekniker eller funktionär diskuteras också i ett par artiklar, detta i meningen -någon som rent tekniskt, genomförandemässigt verkställer vad som bestämts någon annan stans. Den diskretionära delen av arbetet minskar, d.v.s. möjligheterna till att forma arbetet efter självständiga kunskapsbaserade bedömningar minskar. Om denna utveckling är vid handen kommer CVU’erne att spela en avgörande roll i upplärningen av dessa nya roller. Kurser i socialkompetens kanske börjar efterfrågas eller kurser där studenterna drillas i att läsa författningstexter och andra styrdokument? Antologierna är därför på många sätt ett underlag för diskussionerna om CVU’ernes verksamhet.

Vilka frågor ställs inte?

Det är alltid lätt att komma med ”det fattas”- påpekande, men det kan vara relevant om det är avgörande delar som fattas. Om man i det här fallet läser antologierna (sammantaget representerar ett 20-tal forskare) som en bild av den danska professionsforskningen eller närliggande forskning, vad är det då man saknar?

Vore det inte också nödvändigt att ta reda på vad yrkesutövarna faktiskt gör när de arbetar? vilken kunskap yrkesutövarna faktiskt använder när de arbetar eller vilken kunskap som kommer till uttryck i arbetet? Teoretiskt är det möjligt att diskurserna på de politiska arenorna och utbildningsarenorna förändras, utan att yrkesutövning som pågår i mottagningsrum och i lekrum förändras. Teoretiskt är det möjligt att arbete utförs på samma sätt även om utbildningen av dem som utför arbetet har förändrats eller vice versa. Därför blir det viktigt att professionsforskningen också intresserar sig för vad yrkesutövarna faktiskt gör när de arbetar. Att teoretiskt skissera det samhälleliga sammanhanget för vilket yrkesutövning äger rum och utifrån det ta ställning till vad de professionella gör, vilka förhållande de faktiskt hanterar när de arbetar är inte uttömmande. Vardagsarbetet är en egen analysnivå, som också kan ge oss kunskaper om yrkesutövning, yrkesutveckling och yrkesgruppers kunskapsutveckling.

Carola Aili, senior lecturer, Department of behavioural sciences

Kristianstad university